Brukar aldrig skriva om vad jag känner om saker som rör mitt privatliv.. men. (there is always a "but"!)

Den här gången ska ni få veta, jag har träffat en kille i ca 1,5 månader och allt verkade gå åt rätt håll jag var avvaktande och tillslut föll jag för han jag med.. våra förutsättningar var inte dom vanligaste med tanke på att han och sin kompis bodde hemma hos mig eftersom dom väntade på lägenhet i stan (nyinflyttade) och på så vis umgicks vi konstant varje dag.
Detta gynnade sig inte från hans sida i slutändan, när de flyttade ut så kom verkligheten ikapp och känslorna som fanns där var inte längre desamma.. och detta har jag haft på känn under ngn vecka men har inte fått det ur han och det var 2 budskap som höll kvar mig.
MEN igår så tog vi tag i saken och bestämde då att inte ses något mer.

Han är en underbar person och jag var jävligt uppriven igår men eftersom jag haft detta på känn så har jag redan hunnit ställa om och blicka framåt. Jag tror på ödet och jag vet att saker händer av en orsak, just nu funkade det inte, kanske inte funkar längre fram heller men jag vet iallafall att jorden inte går under och att man alltid ska hålla hårt i vännerna. För i slutändan så är det alltid dom som finns kvar när man stöter på motgångar och tro mig det kommer man göra om och om igen och då är det fruktansvärt viktigt att man har folk runtomkring sig som får en att må bra.

Jag är fortfarande gråtfärdig när jag skriver detta men håller tillbaka tårarna för att försöka vara stark men kom ihåg att det är lika viktigt att få vara ledsen och gråta. jag använder mina tårar väl.. vill jag vara ledsen och gråta så tillåter jag mig det.

Mitt bästa tips är att försöka umgås med sig själv för i slutet av dagen så är det bara du och dig själv kvar och man måste kunna hantera att vara ensam. Även om sällskap är så mycket enklare så är det med sig själv man måste trivas mest! Det är min träningssak :)